Bakterier i urinen utan kliniska symtom på urinvägsinfektion. Räknas inte till UVI.

Infektion som engagerar urinblåsans och urinrörets slemhinnor. Ger akuta miktionsbesvär men inte feber eller allmänpåverkan.

Febril infektion utgången från urinvägarna som engagerar vävnad i njure och/eller prostata (akut pyelonefrit, akut prostatit).

Allvarlig infektion med bakterier i urin och/eller blod och kliniska tecken på sepsis.

Urinvägsinfektion är den vanligaste typen av vårdrelaterad infektion och den vanligaste orsaken till vårdrelaterad sepsis. Urinvägsinfektionen betraktas som vårdrelaterad om symtomdebut sker efter ≥48 timmars vistelse på sjukhus, eller om patienten har KAD.

Patienter som behöver kissa i flaska eller på bäcken kan ha svårt att slappna av i slutmuskeln, vilket kan leda till bristande blåstömning.

En ändtarm fylld med avföring kan leda till svårigheter att tömma urinblåsan helt.

t.ex. vid prostataförstoring, framfall, blåsdivertiklar och andra urologiska avvikelser.

• efter narkos, ryggbedövning och vid sänkt medvetandegrad
• vid nedsatt känsel i urinblåsan p.g.a. diabetes
• vid ryggmärgsskador
• kraftig smärta, läkemedel

Svår sjukdom, undernäring, nedsatt immunförsvar och östrogenbrist hos äldre kvinnor ökar infektionsrisken

KAD ska endast sättas efter läkarordination.

För att minska risken för kateterrelaterad UVI skall KAD endast sättas, eller urintappning göras, på rätt indikation.

• urinretention: vid mer än 400 ml residualurin efter blåstömning
• vid kraftig hematuri: särskild hematurikateter kan behövas
• övervakning av timdiures; till exempel svårt sjuk patient
• operation som överstiger 2 timmar

Ett aseptiskt arbetssätt bör tillämpas, det vill säga att produktens renhetsgrad bevaras. Katetern ska behållas steril vid införandet i urinröret, exempelvis genom att använda steril handske, steril pincett eller genom att mata in katetern med hjälp av dess innerförpackning.

Minskar risken för vårdrelaterade infektioner jämfört med KAD. Bör övervägas före KAD-sättning och vara förstahandsval vid behandling av tillfällig urinretention. Det finns flera fördelar med intermittent kateterisering t.ex. att patientens förmåga att tömma blåsan utvärderas fortlöpande.

Utgör mindre risk för vårdrelaterad urinvägsinfektion jämfört med KAD. Bör övervägas vid långtidbehov av urinkateter. Upplevs ofta bekvämare för patienten då den inte går genom urinröret.

Vissa patienter har behov av långtidskateter men det är vanligt att kateterbehandlingen fortgår utan aktuell indikation. För patienter med KAD ska indikationen regelbundet omprövas, under sjukhusvård dagligen.

Om indikation saknas skall KAD tas bort. Efter borttagande av KAD är det viktigt att övervaka hur patienten tömmer blåsan. Detta görs med hjälp av bladderscan för mätning av residualurin efter att patienten tömt blåsan.

Daglig underlivshygien med tvättkräm eller mild tvål.

Noggrann handhygien av vikt både hos patient och personal.

Använd handskar och plastförkläde i samband med KAD-skötsel och tömning av urinpåse, händerna spritas innan handskar tas på och efter avtagning.

Kontrollera att katetern är korrekt ansluten till urinuppsamlingspåsens slang. Slutet system med tömbar påse minskar risken för bakterieinträde. En tömbar påse får sitta högst 7 dygn. För uppegående patient används påse med kort slang. Urinuppsamlingspåsen töms regelbundet via bottenventilen på påsen.

KAD utgör risk för trycksår i urinblåsbotten och i urinrörets slemhinna. Det är viktigt att fixera katetern väl. På män fixeras katetern uppåt, till exempel med en nätbyxa, för att undvika tryck och drag. Urinpåsen fixeras exempelvis på låret.

Vid kateterrelaterad UVI som antibiotikabehandlas ska urinkatetern bytas i början av antibiotikabehandlingen då bakterier på katetern bildar biofilm och är svåra att komma åt med antibiotika.

Ordinationen ska journalföras avseende

• indikation
• behandlingstid/tid för omprövning,
• kateterstorlek och katetertyp
• vad och hur mycket katetern är ”kuffad” med
• uppgifter om eventuella svårigheter vid insättning

Använd infartsmodulen i journalsystemet för att ordinationen ska registreras i Infektionsverktyget.

Läkare har det medicinska ansvaret för kateterbehandlingen vad gäller indikation och behandlingstid.

Sjuksköterska/distriktssköterska har ansvar för katetersättning, anpassade tillbehör samt för att nödvändiga kontroller, åtgärder och uppföljningar genomförs.

Pneumoni hos patient där symtomdebut sker ≥ 48 timmar efter sjukhusinläggning eller inom 48 timmar efter utskrivning från slutenvård.

I samband med immobilisering ökar risken för vårdrelaterad pneumoni. Under vistelse på sjukhus är det vanligt att patienter koloniseras med sjukdomsorsakande bakterier i de övre luftvägarna. Vid aspiration av sådana bakterier kan en pneumoni uppkomma.

Undergrupp av vårdrelaterad pneumoni hos patienter med mekanisk ventilation. Pneumoni som uppkommer ≥ 48 timmar efter intubation/trakeostomi och start av invasiv ventilation. VAP är den vanligaste VRI:n hos mekaniskt ventilerade patienter. Risken för VAP ökar ju längre respiratorbehandlingen pågår.

Ju längre tid patienten har vårdats inom slutenvård desto större är risken för kolonisation av sjukdomsorsakande bakterier i de övre luftvägarna. För att patienterna inte ska koloniseras med svårbehandlade bakterier är det av vikt att följa basala hygienrutiner.

Risken ökar vid alla diagnoser som innebär sängläge och särskilt hög risk finns vid sjukdomar som innebär sväljningssvårigheter, sekretstagnation, hypoventilation eller kräkningar.

Hög ålder innebär en ökad risk.

Nedsättning av immunförsvaret beroende på sjukdom eller cytostatikabehandling kan leda till ökad risk.

Begränsade möjligheter att hantera mat i munhålan och effektivt svälja undan ökar risken för aspiration.

Nedsatt sväljningsförmåga förekommer bland annat i samband med neurologiska sjukdomar, traumatiska hjärnskador eller vid tumörsjukdomar i huvud-halsregion eller matstrupe. 30-60 % av alla nyinsjuknade med stroke har sväljningssvårigheter.

Malnutrition och nedsatt munhälsa kan leda till nedsatt sväljningsförmåga. Svårigheter att tugga och svälja undan mat leder till att rester av mat kan bli liggande i munhålan. Tillsammans med begränsade möjligheter att sköta munhygien ökar risken för nedre luftvägsinfektion.

Immunsupprimerande behandling

Cytostatika, TNF-alfa-hämmare, rituximab och långvarig steroidbehandling med doser > 20 mg prednisolon per dygn är exempel på läkemedel associerade med ökad risk för vårdrelaterad pneumoni.

Opiatinnehållande läkemedel

Höga doser av smärtstillande läkemedel med opiater kan orsaka andningsdepression, samtidigt som god smärtlindring är viktigt för mobilisering av patienter.

• Perioperativ vård
• Intensivvård
• Ventilatorvård
• Trakeostomi
• Sängläge
• Nutrition via sond
• Total parenteral nutrition

Mobilisering är av stor vikt för att förebygga pneumoni. Det innefattar frekvent och regelbunden lägesändring, höjd huvudända 30°, sitta på sängkant, stå upp, gå till toalett och så vidare.

Se till att patientens ordinarie hjälpmedel som underlättar mobilisering finns tillgängliga.

Observera att höjd huvudända ökar tryck över korsben och sittben och därmed risken för trycksår, varför täta lägesändringar och kontroll av hudkostym är viktigt.

Andningsgymnastik såsom djupandning och motståndsandning med till exempel PEP-set bör tillämpas på alla patienter med riskfaktorer såsom sängläge, slemproblematik, dålig syresättning, vid risk för koldioxidretention och postoperativt.

Effekter:

• Ökar trycket i lungan, vilket minskar kompressionen av luftvägarna
• Motverkar för tidig stängning av de små luftvägarna, vilket minskar risken för atelektaser (sammanfallen lungblåsa)
• Underlättar sekretmobilisering

Använd inte motståndsandning till patienter med svårt lungemfysem eller vid odränerad pneumothorax (ansamling av luft i lungsäcken som inte tömts).

Smärtlindring

Optimera smärtlindring för bästa mobilisering av patienten. Observera samtidigt att höga doser av opiater kan orsaka försämrad andningsfunktion.

Psykofarmaka

Kan vara en riskfaktor för pneumoni om de leder till utebliven mobilisering.

Tänk på aspiration vid återkommande lunginflammationer. Sväljningssvårigheter med aspiration förekommer vid många diagnoser exempelvis neurologiska sjukdomar och sjukdomar i svalg och matstrupe.

Logopedbedömning

Vid misstanke om återkommande eller kvarstående sväljningssvårigheter

Regelbunden munvård och tandvård

Överväg att ta hjälp av tandhygienist vid längre vårdtider.

Kostregistrering

Överväg kostregistrering och kontakta dietist vid behov då sväljningssvårigheter ofta ger otillräckligt näringsintag.

Konsekvent tillämpning av basala hygienrutiner på alla patienter som sjukhusvårdas för att minska risken för kolonisation av bakterier som kan orsaka pneumoni.

Engagerar endast hud och subkutan vävnad i operationssnittet. Ger purulent sekretion från operationssnittet. Tecken till infektion är smärta, ömhet, svullnad, rodnad och värmeökning.

Engagerar djup mjukvävnad som fascia och/eller muskellager. Purulent sekretion från djupt operationssnitt eller abscessbildning. Feber och lokal smärta kan föreligga.

Djupare belägen än muskel och fascia, involverar det organ där kirurgi utförts. Purulent sekretion eller positiv odling från djupt drän.

Olika typer av kirurgi medför olika risk. Det har betydelse var på kroppen ingreppet utförs. Bukkirurgi utgör störst risk, framförallt vid akut operation med ingrepp i tarm. Ju ”renare” ingrepp desto lägre risk för postoperativ sårinfektion.

Lång operationstid medför högre risk för att bakterier etableras i sårhålan.

Optimering av luftkvaliteten i operationssalen minskar risken för postoperativ sårinfektion. Den viktigaste källan till luftburen kontamination är hudpartiklar med mikroorganismer från personer i operationssalen.

Komorbiditet

Samsjuklighet, närvaro av andra sjukdomar förutom aktuell diagnos. Patienter med hög komorbiditet löper allmänt en högre risk att drabbas av en vårdrelaterad infektion.

Ålder

Äldre, liksom spädbarn, har högre risk att drabbas av postoperativ sårinfektion.

Övervikt

BMI ≥30 kg/m² är en riskfaktor för postoperativ sårinfektion.

Dåligt näringstillstånd

Försämrar sårläkning och ger ökad risk för infektion i såret.

Pågående infektion

Hudskador

Huden är vår viktigaste barriär mot bakterieinfektioner. I eksem eller på annat sätt skadad hud samlas bakterier som i sin tur kan kontaminera ett operationssår.

Rökning

Vid rökning får kroppens vävnader mindre syre, vilket försämrar sårläkning och ökar risken för postoperativ sårinfektion.

Diabetes

Patienter med diabetes har ofta försämrad mikrocirkulation och försämrad sårläkning.

Steroidbehandling

Långvarig steroidbehandling ger tunn, skör hud där eventuella sår läker långsammare

Alkohol

Alkoholkonsumtion över 2 standardglas per dag fördubblar generellt risken för postoperativa komplikationer, bland annat infektioner. Högt alkoholintag hämmar immunförsvaret.

Antibiotikaprofylax ges inför vissa kirurgiska ingrepp för att minska risken för postoperativa infektioner.

Idag utgör antibiotikaprofylax ca 20–30% av all antibiotikaanvändning på sjukhusen. Risken för infektion varierar med graden av bakteriell förorening och typ av ingrepp.

Evidensbaserade rekommendationer

Varje opererande klinik ska ha rutiner för vid vilka ingrepp profylax ska ges, samt preparat och dosering. Vid val av antibiotikum tas hänsyn till vilka bakterier som profylaxen ska skydda mot, risk för resistensutveckling, biverkningar, farmakokinetik och farmakodynamik.

Timing

Tidsmässigt ska antibiotikaprofylax ges så att maximala serum-och vävnadskoncentrationer uppnåtts när operationen påbörjas.

Antibiotika med kort halveringstid, tex. betalaktamantibiotika, ges intravenöst inom en timme före operationsstart. Om operationstiden är mer än tre timmar bör ytterligare en dos ges. Antibiotika med hög biotillgänglighet och lång halveringstid, som trimetoprim-sulfa, kan ges peroralt till patienter med normal mag-tarmfunktion med administrering minst två timmar före operationsstart.

Observera att ingen antibiotikaprofylax skall överstiga ett dygn!

Inför kirurgi där hudens mikrobiota (normala bakterieflora) kan orsaka svåra infektioner ska patienten i normalfallet duscha med desinfekterande tvål som innehåller 4% klorhexidin (t.ex. Descutan, Hibiscrub). Det finns hos varje vårdgivare detaljerade rutiner som ska följas.

Vanligen görs förberedelserna i hemmet varför tydlig (muntlig och skriftlig) information måste ges. Bedöms patienten inte kunna klara av förberedelse i hemmet sker den på sjukhus.

Inför akut kirurgi avgör patientens tillstånd och skadans allvarlighetsgrad vilka förberedelser som är möjliga.

Huden kring operationsområdet ska desinfekteras omedelbart före operationen på operationssalen med klorhexidinsprit.

Hårväxt inom operationsområdet innebär i sig ingen ökad infektionsrisk, men hår kan behöva kortas för att få sterildrapering och förband att fästa. Draperingar fungerar som barriär mot mikroorganismer under operationen. Håravkortning ska ske med sax eller hårklippningsmaskin med engångsblad. Rakning av operationsområdet rekommenderas inte då det ökar risken för hudskador, vilket kan utgöra en grogrund för mikroorganismer.

Rökstopp mellan 4 och 8 veckor före operationen minskar risken för komplikationer. Patienter som är rökare skall uppmanas till och få hjälp att sluta röka minst fyra veckor före operationen.

Alkoholkonsumtion över 2 standardglas per dag fördubblar generellt risken för postoperativa komplikationer, bland annat infektioner. Alkoholfrihet 4–8 veckor före operation kan minska risken för postoperativa komplikationer med upp till 70% hos högkonsumenter, varför alkoholstopp före kirurgi ska uppmuntras.

Dåligt reglerad diabetes med höga glukosvärden innebär en kraftigt ökad perioperativ risk och försämrad sårläkning med ökad risk för infektion. Inför elektiv kirurgi finns möjlighet att optimera sockerkontrollen i god tid.

Konsekvent tillämpning av basala hygienrutiner på alla patienter som sjukhusvårdas för att minska risken för kolonisation av bakterier som kan orsaka sårinfektion.

Postoperativa förband har till uppgift att skydda såret mot kontamination och absorbera vätska/blod och därmed förhindra läckage mot omgivningen. Blod och andra kroppsvätskor kan utgöra grogrund för bakterier. De postoperativa förbanden ska som regel inte öppnas tidigare än planerat. Skötsel av postoperativa sår ska ske enligt lokala anvisningar.

En förutsättning för att kunna vidta lämpliga åtgärder för att minska antalet postoperativa sårinfektioner är att dessa registreras.

Kateter som har sin spets i den centrala cirkulationen, vanligtvis i nedre delen av vena cava superior eller i höger förmak. Centrala venkatetrar läggs vanligen in via v. jugularis interna, v. jugularis externa, v. subclavia/axillaris eller v. femoralis. Icke tunnelerad CVK bör endast användas upp till 3-4 veckor. Vid längre behov anläggs en så kallad tunnelerad CVK. Tunnelering innebär att katetern löper från kärlet en sträcka under huden och mynnar på ett annat ställe, vilket minskar infektionsrisken.

CVK i v. femoralis utgör större infektionsrisk än i v. subclavia och v. jugularis. Flerlumenkatetrar anses medföra större infektionsrisk än enlumenkatetrar.

Centralvenös infart inlagd via någon av överarmens vener, till exempel v. basilica, v. brachialis eller v. cephalica. Kateterspetsen mynnar som övriga centralvenösa infarter ut i en central ven, vanligen v. cava superior, vid eller i övergången till hjärtats förmak.

Används för hemodialys om denna måste starta med kort varsel, är temporär eller arterio-venös fistel inte går att anlägga. CDK läggs in via v. jugularis eller v. subclavia med kateterspets i nedre delen av v. cava superior eller i övergången till höger förmak. Om behov av långvarigt bruk läggs ofta en tunnelerad kateter. Tunnelering innebär att katetern löper från kärlet en sträcka under huden och mynnar på ett annat ställe, vilket minskar infektionsrisken.

Subkutant placerad dosa av metall eller plast som är kopplad till en kärlkateter med spetsen i en central ven, vanligen i nedre delen av v. cava superior eller i övergången till höger förmak. Dosan är avsedd för långtidsbruk och har ett silikonmembran som möjliggör sammankoppling med en portnål.

Tunn kateter som förs in i en perifer ven och ger tillgång till blodbanan. Byte av PVK rekommenderas var 72:a timma för vuxna, eller tidigare vid tecken på tromboflebit eller lokal infektion.

Perifer venkateter, ca 10 cm lång, som förs in med hjälp av ultraljud, vanligast i ett kärl på överarmen. Kan användas upp till 30 dagar.

De flesta patienter med systemisk infektion saknar tecken till lokal infektion vid insticksstället men får systeminflammatoriska symtom såsom feber, frossa, lågt blodtryck.

Diagnostik kräver att blododling tas från den centrala infarten och att samtidig blododling tas från en perifer ven. Om blododlingen från central ven blir positiv med samma mikroorganism minst 120 minuter före blododlingen tagen genom den perifera venen, talar det starkt för en kateterrelaterad infektion.

Positiv odling på kateterspets oavsett fynd i blododling.

Kliniska symtom på systeminflammation, exempelvis feber, frossa eller lågt blodtryck.

Ingen annan förklaring till symtom, annat infektionsfokus har uteslutits.

Tecken på lokal inflammation (rodnad, svullnad, smärta eller pus) i huden runt kateterns insticksställe eller tunneleringskanal.

Växt av mikroorganismer på kateterspetsen utan att patienten uppvisar infektionssymtom

Vid infektion är i de flesta fall en viktig åtgärd att, i kombination med antibiotika, ta bort den centrala infarten. I vissa fall instilleras, i kombination med systemisk antibiotika, antibiotikalösning i kateterlumen i kateterbesparande syfte. Om infekterad central kateter behöver tas bort och vården inte går att bedriva med perifer infart ska ny central infart anläggas i annat kärl, speciellt om infektionstecken finns kring insticksstället.

Bakterierna är lågvirulenta och skyddar mot kolonisation av mer patogena bakterier. Rubbning av mikrobiotans diversitet har kopplats till t.ex. diabetes, övervikt och neuropsykiatriska sjukdomar.

Tarmens bakterier bidrar till näringsupptag och vitaminsyntes. Vid antibiotikabehandling slås dessa goda bakterier ut, vilket kan leda till diarré.

Ca ¼ av alla fall med antibiotika-associerad diarré och nästan alla fall med kolit associerad med antibiotika orsakas av C. difficile.

C. difficile är jämte calicivirus den vanligaste vårdrelaterade tarmpatogenen.

• Antibiotikabehandling, framför allt cefalosporiner, klindamycin och kinoloner
• Hög ålder
• Underliggande kronisk sjukdom, särskilt njurfunktionsnedsättning
• Långvariga sjukhusvistelser
• Cytostatikaterapi
• Tarmintervention
• Laxering eller behandling med andra tarmreglerande preparat
• Behandling med protonpumpshämmare (PPI)

• Debut under pågående eller efter avslutad (oftast inom sex veckor) antibiotikaterapi
• Vattnig, slemmig och illaluktande diarré
• Ibland krampartade buksmärtor
• Beroende på allvarlighetsgrad: feber, blodig diarré

Fekal-oral direkt eller indirekt kontaktsmitta, till exempel via vårdpersonalens händer.

Fekal-oral indirekt kontaktsmitta alternativt droppsmitta. En droppe från kräkning eller avföring kan innehålla miljontals virus och smittdosen kan vara så låg som 10–100 viruspartiklar.

Via dricksvatten, råa skaldjur eller grönsaker som förorenats med vatten som förorenats av avföring.

Via livsmedel som hanterats och förorenats av person som är eller nyligen varit sjuk, viruset kan vara fortsatt infektiöst även på frysta produkter.

En praktisk tumregel är att smittade personer kan sprida Calicivirus upp till två dygn efter symtomfrihet. I undantagsfall kan spridning ske längre, t ex från små barn och personer med nedsatt infektionsförsvar.

12–48 timmar

Tillämpa basala hygienrutiner

Bakterier som är resistenta mot flera olika antibiotikagrupper.

Om ett antibiotikum saknar angreppspunkt mot en viss bakterie är bakterien naturligt resistent. Mykoplasma saknar cellvägg och är därför naturligt resistent mot betalaktamantibiotika som verkar genom att hämma bakteriers cellväggssyntes.

Bakterien är resistent vid laboratorietester. Resistens kan påvisas med molekylärbiologiska metoder genom undersökning av bakteriens sammansättning och funktion, eller med resistensbestämning genom tester av olika antibiotikas effekt på bakterien.

Om en infektion orsakad av en specifik bakterie inte svarar på behandling med ett antibiotikum för vilket bakterien är känslig in vitro, talar man om klinisk resistens. Detta orsakas ofta av odränerat eller svårtillgängligt infektionsfokus.

Resistens kan vara förvärvad eller finnas naturligt i en bakterie. Förvärvad resistens kan vara kromosomal eller överförd från en annan resistent bakterie.

Kromosomal resistens orsakas vanligen av punktmutationer, ofta som en följd av antibiotika i bakteriens omgivning. Kromosomal resistens sprids vertikalt, det vill säga överförs till nästa generation när bakterien delar sig.

Resistensgener kan överföras mellan bakterier genom rörliga genetiska element såsom plasmider. En plasmid är en i cytoplasman fritt förekommande ringstruktur uppbyggd av gener. Plasmider kan överföras till andra bakterier genom konjugation. Transformation och transduktion är andra exempel på genöverföring mellan bakterier.

Den ökande antibiotikaresistensen utgör ett stort medicinskt hot. Vi riskerar att inte kunna behandla allvarliga infektioner och vanliga komplikationer till avancerad medicinsk och kirurgisk behandling i framtiden. Problemet med ökande resistens är en konsekvens av hur vi lever.

Vi har använt mycket antibiotika under lång tid vilket gjort att bakterier utvecklat resistens. Över- och felanvändning av antibiotika till människor och djur är de viktigaste orsakerna till resistensutvecklingen.

Tidigare spreds resistenta bakterier främst på sjukhus men nu ökar spridningen ute i samhället. Vi människor, våra djur och vår mat reser allt mer, vilket underlättar spridningen av resistenta bakterier.

Antibiotikabehandling leder till selektion av resistenta bakterier både i individen och i naturen.

Vid antibiotikabehandling dör många av kroppens goda bakterier, exempelvis i tarmen. Bakterier som är resistenta mot den aktuella antibiotikan får då fördelar, genom ökat fysiskt och näringsmässigt utrymme, och kan växa till och bli fler. Bakteriernas resistensgener kan också överföras till andra bakterier och på så sätt spridas ytterligare. Eftersom en del av antibiotikan vi konsumerar sedan hamnar i naturen fortsätter selektionen även där.

Kinoloner och cefalosporiner bidrar till selektion av resistenta bakterier i särskilt stor utsträckning.

Arbetskläder får endast användas på arbetsplatsen. De ska vara kortärmade och bytas dagligen och vid synlig smuts. Arbetskläderna förvaras separat från privata kläder. Arbetsgivaren tillhandahåller arbetskläder och ansvarar även för tvätt av dem. Kläderna ska tvättas i minst 60 grader.

Förorenade händer kan överföra bakterier och virus från en infekterad patient eller förorenad yta till en annan patient och ge upphov till infektion. Även utanför vården kan handhygien minska risken för att sprida smitta mellan personer. Under en nagel ryms lika många bakterier som antalet invånare i Sverige. Under en ring ryms lika många bakterier som antalet invånare i Europa. I ett trasigt nagelband ryms nästan lika många bakterier som hela jordens befolkning (6 miljarder).

Underarmar och händer ska hållas fria från armbandsur, smycken, bandage, förband, stödskenor eller motsvarande. Naglarna ska vara korta och fria från konstgjorda material.

Handdesinfektionsmedel ska användas före och efter all patientkontakt. Ta rikligt, ca 2-4 ml. Gnid in handdesinfektionsmedlet överallt på händer och underarmar inklusive fingertoppar och tumgrepp tills det har torkat in och huden känns torr. Desinfektionsmedlet innehåller återfettande medel som motverkar torra händer.

Tvätta händerna med flytande tvål efter smutsiga arbetsmoment, toalettbesök och om det pågår magsjuka på enheten, samt före mathantering. Efter handtvätt torkas händerna ordentligt torra med torkpapper. Därefter desinfekteras händerna.

Skyddshandskar ska endast användas vid kontakt med kroppsvätskor och vid rengöring och desinfektion av föremål.

Handskar överanvänds i vården. En korrekt nydesinfekterad hand är renare än en skyddshandske. Handsken ska skydda arbetstagaren från kraftig kontamination av mikroorganismer så att handspriten kan avdöda resterande. Handskar skyddar också mot kemiska ämnen vid rengöring och desinfektion av föremål.

Händerna ska alltid desinfekteras både före och efter användning av handskar. Gnid in desinfektionsmedlet tills händerna blir torra. Ta därefter på handskar.

Handskarna ska kastas direkt efter användning. Byt handskar vid nytt vårdmoment. Se till att du inte kommer i kontakt med förorenad del när du tar av dig handskarna.

Används om kläderna riskerar att komma i kontakt med kroppsvätskor eller annat biologiskt material under ett vård- eller omsorgsmoment. Exempel på detta kan vara personlig omvårdnad, bäddning av oren säng, undersökning av patient, arbete i desinfektionsrum m.m. Se till att du inte kommer i kontakt med förorenad del när du tar av dig skyddsförklädet.

Vid arbetsmoment som medför risk för stänk mot ansikte (skydd av slemhinna i öga, näsa och mun) ska munskydd, i kombination med skyddsglasögon eller ett visir, användas. Det skyddar då till exempel mot luftvägssekret, vid sugning av luftvägar, eller mot blodstänk.

Vid vård av patient/vårdtagare med vissa typer av inhalationssmittor, såsom mässling, tuberkulos och vattkoppor, skyddar andningsskydd av klass FFP3 den som är mottaglig för smittan.

Vid risk för kontakt med blod och blodtillblandade kroppsvätskor ska skyddsutrustning användas. Varje verksamhet ska ha gjort en riskbedömning av sin verksamhet och beslutat i vilka situationer handskar, förkläde och visir eller liknande ska användas.

Produkter med integrerad skyddsfunktion ska användas om det finns tillgängligt på marknaden och om detta inte finns ska tekniska hjälpmedel användas för att minska risken för stick och skärskador.

Stickande och skärande material ska läggas direkt i plastbehållare för stickande och skärande avfall. Behållaren ska märkas med korrekt etikett (UN 3291).

Avfall regleras av flera lagar och föreskrifter, vilka som gäller beror på verksamhetens karaktär. Inom vården uppstår verksamhetsspecifikt avfall som regleras av föreskrifter från Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket.

Begreppet farligt avfall används för att beskriva avfall som kan vara farligt för hälsa och miljö. I Avfallsförordningen (2020:614) framgår vilka typer av avfall som räknas som farligt avfall.

Rådfråga vid behov stödfunktioner hos vårdgivare om vad som gäller för olika typer av avfall, ofta finns t ex miljösamordnare och/eller miljöenheter. För frågor som rör risk för smitta kan man rådfråga vårdhygienisk enhet.

Spill av kroppsvätskor torkas upp med torkduk eller absorbent. Därefter desinfekteras ytan med alkoholbaserat ytdesinfektionsmedel med tensid eller med oxiderande ytdesinfektionsmedel med tensid.

Vid intorkat spill används rengöringsmedel och vatten innan ytdesinfektion.

Vid risk för skvätt av kroppsvätskor när spill ska omhändertas används visir eller munskydd och skyddsglasögon för att skydda slemhinna i öga, näsa och mun.

Aseptisk hantering innebär att höggradigt rent flergångsmaterial och/eller rent engångsmaterial förvaras och hanteras så att renhetsgraden behålls hela vägen fram till användning hos patient. Hantera alltid engångs- och flergångsmaterial med desinfekterade händer.

Organisera arbetet så att orent och rent gods hanteras var för sig.

Använd handskar och engångsförkläde enligt basala hygienrutiner vid kontakt med kroppsvätskor.

• Placera godset i diskdesinfektorn direkt efter användandet. Följ tillverkarens rekommendationer.
• Koppla rörformiga instrument för genomspolning i diskdesinfektorn.
• Vid diskning används automatiskt doserat diskmedel och i vissa fall sköljmedel. Kontrollera att diskarmarna kan röra sig fritt.
• Kontrollera att det finns medel i behållarna. Följ åtgången av diskmedel genom att märka dunken. Välj därefter program och starta diskdesinfektorn.
• Vid avslutad process kontrollera att tid och temperatur varit korrekta.
• Öppna luckan och desinfektera därefter händerna innan godset plockas ur diskdesinfektorn.
• Kontrollera att godset är rent och torrt när processen är klar.
• Förvara det rena godset torrt och dammfritt. Det torra rena godset avsett att användas vid ren rutin (tidigare benämnt "höggradigt rent bruk") kan läggas i en "höggradigt ren" låda med lock i ett förråd med stängd dörr. Omdiskning bör ske en gång/vecka av oanvänt gods och låda.

Innefattar produkter som används av alla inom hälso- och sjukvård. Det är viktigt dessa behåller sin specificerade mikrobiella renhetsgrad ända fram till de används. Produkterna ska i regel vara förpackade enskilt i produktförpackning, i avdelningsförpackning eller samförpackning, eller förvaras på annat sätt som bibehåller dess specificerade renhetsgrad. Medicinsktekniska produkter med krav på mikrobiell renhet delas in i rena, höggradigt rena och sterila produkter.

Engångsprodukter markeras med en överstruken tvåa. En sådan produkt får bara användas en enda gång till en vårdtagare. Även om det är samma vårdtagare måste man alltså ta en ny vid varje tillfälle. Engångsprodukter ska varken rengöras eller desinficeras.